Idag är det en jobbig dag, 3 år har gott
Idag, för tre år sedan förlorade vi en stallkamrat i en mycket tragisk och onödig olycka
Allt började med att hennes häst kom tillbaka till stallet, ensam. Jag skulle just åka hem, så var med henne syster och sökte längs vägen där hon ridit. Inga spår. Vi såg att hon varit där, men att hon oxå vänt hem. dett var ca 17 på kvällen
tillbaka till stallet, hoppades att hon kanske tagit sig dit. Ingen hade sätt henne. Mer folk kallades in, och sökningen fortsatte. Några testade även en annan väg, men den var i så dåligt skick, att de vände om.
Så småning om var de ett 50 tal folk som var mer ute och söka. Jag blev ensam kvar i stallet, skötte stallsysslorna och tog hand om småflickorna som blev där. Polis med hundar tillkallades.
Värsta var då resten av hennes familj kom, att tvingas skicka ut dem i skogen. Nu hade nästan 2 timmar gått. Man fick ej mera kontakt med hennes telefon.
Rundringning till de lokala sjukhusen och Hvc stationerna utan resultat.
De gick så långt att vi hade militärhelikoptrar startklara 400 km bort. de hade värmekameror. pga vädret vad det ej säkert att de skulle kunna starta.
Så gjordes ett sista försök. Någon med en fyrjulsdriven bil sökte efter den otillgängliga vägen, en väg som hon inte borde ha tagit.
Och precis när de skulle ge upp, och komma tillbaka, hittade de henne. Äntligen. Abulans tillkallades och ordentliga dragbilar ifall den skulle fastna. Ljus som riggades upp.
Men allt var för sent. Efter 3 timmars sökande fanns hon ej mer bland oss. Att se familjens reaktion, Systerns förtvivlan. Ja det är en syn som alltid kommer att förfölja mig.
Tänder ett ljus
Allt började med att hennes häst kom tillbaka till stallet, ensam. Jag skulle just åka hem, så var med henne syster och sökte längs vägen där hon ridit. Inga spår. Vi såg att hon varit där, men att hon oxå vänt hem. dett var ca 17 på kvällen
tillbaka till stallet, hoppades att hon kanske tagit sig dit. Ingen hade sätt henne. Mer folk kallades in, och sökningen fortsatte. Några testade även en annan väg, men den var i så dåligt skick, att de vände om.
Så småning om var de ett 50 tal folk som var mer ute och söka. Jag blev ensam kvar i stallet, skötte stallsysslorna och tog hand om småflickorna som blev där. Polis med hundar tillkallades.
Värsta var då resten av hennes familj kom, att tvingas skicka ut dem i skogen. Nu hade nästan 2 timmar gått. Man fick ej mera kontakt med hennes telefon.
Rundringning till de lokala sjukhusen och Hvc stationerna utan resultat.
De gick så långt att vi hade militärhelikoptrar startklara 400 km bort. de hade värmekameror. pga vädret vad det ej säkert att de skulle kunna starta.
Så gjordes ett sista försök. Någon med en fyrjulsdriven bil sökte efter den otillgängliga vägen, en väg som hon inte borde ha tagit.
Och precis när de skulle ge upp, och komma tillbaka, hittade de henne. Äntligen. Abulans tillkallades och ordentliga dragbilar ifall den skulle fastna. Ljus som riggades upp.
Men allt var för sent. Efter 3 timmars sökande fanns hon ej mer bland oss. Att se familjens reaktion, Systerns förtvivlan. Ja det är en syn som alltid kommer att förfölja mig.
Tänder ett ljus
Kommentarer
Trackback
